LisaCarinaB

Det gick ju som de gick med pluggandet, men känner att jag har ingen ork, har ingen ork för typ nåt.
Känner att jag behlver komma härifrån ett tag, önska att jag kunde stanna kvar hos min älskade far,
men vad ska man göra, dom jobbar och jag börjar skolan :S Men allt är bara så jävla tungt just nu,
allt med pappa, vännerna, släkten, skolan och mig själv. Får inte allt att gå ihop och lätta på tyngden.
Men vad ska man göra, har ju ingen stans att dra heller, eftersom min far bor typ 75 mil härifrån
och de är nu jag behöver han som mest ! men dom lär väl aldrig flytta hit. De verkar vara så skönt
att ha skilda föräldrar när man lixom kan bo hos dom varannan vecka eller bara åka till nån av dom
när de blir för jobbigt hos den ena. Och sen vännerna, vad ska jag göra? allt jag gör verkar ju bara vara
en massa skit. Här försöker man fixa kontakten tillbaka och så får man ingenting tillbaka av er. Jag
orkar inte kämpa för våran vänskap, de är ju bara jag som gör de, och de har jag gjort så länge, utan
några framsteg. Så nu skiter jag i allt. Och så har vi släkten, vart är ni ? Vi glider ju bara isär mer och mer.
jag har försökt, men de hjälper inte, de måste komma från båda hållen, eller hur ? Farmor, jag försöker
så gått jag kan, ja önska att jag kunde vara med varje dag, en liten stund, men har så mycket med allt
annat just nu :/ och farfar, vart är du? vill du ens ha kontakt ? Jag frågar om vi ska ses och du svara ja,
att du ska ringa och höra av dig, men de gör du inte. De tar på hjärtat, de är lixom en bit som saknas, och
de är du. Jag har inte haft kontakt med dig på typ 8år, de känns, som fan ! Och mina mostrar och fastrar,
jag älskar er av hela mitt hjärta, det hoppas jag att ni vet. NI finns iaf där, pratar med mig på nåt sätt, de
behöver inte vara varje dag för att de ska kännas att ni bryr er, de behöver lixom bara vara ett litet -Hej !
Jag hoppas att vi kan börjar ses oftare, hitta på nåt, de behöver typ bara vara att gå på stan, ta en kopp
kaffe, surra lite, eller bara att vara och inte säga nånting alls ! Vad som än händer så får ni iaf inte lämna
mig, ever okej? Och skolan, den ska vi inte ens prata om. Så less nu, de är en mardröm att stiga upp på
morronen och veta att jag måste sätta mig på bussen och åka dit. Jag vet inte, de är ett år kvar men kommer
jag att palla de? Jag är så sjukt less. Den tar så mycket på mina krafter att de inte är sant, har aldrig känt
så här för skolan förr. Jag klarar aldrig prov, kommer aldrig ihåg det jag har pluggat på, har läst matte A i
2 år nu, och är klar, har bara nationella kvar, som kommer gå åt helvete. Sen har jag en massa prov och
andra skol uppgifter kvar från 1 och höstterminen att göra, det är hur mycket som helst, vet inte riktigt vart
jag ska börja? Och nu ska vi ha en Evk, där man träffar rektorn och mentorerna och en special pedagog
och pratar om hur man ska gå till väga med skola, om man måste förlänga kurser och om jag ska få gå
ett extra halv år eller ett år i skolan. Vilket vore bra, men som jag känner nu inte kommer palla alls !
Och sen är de det största problemet, mig själv. Kommer jag nånsin att bearbeta mitt självförtroende?
Lixom så fort jag börjar tycka lite,lite om mig själv, så är de nåt som trycker ner de igen. kommer de alltid
att hålla på så ? Men jag har ju skäl till varför de är så dåligt. Jag har varit mobbad i 5,5 år. jag insåg de inte
först, för man var ju så liten. Och sen när jag började 7an så hade jag två lärare som fick mig att fortsätta
att gå till skolan, som fick mig att tänka, att skolan är rätt okej. Men sen så fick den ena barn, och blev
mamma ledig, så vi fick en vikarie fram till halva 9an. Och de är hon som är mitt största problem !
Som en människa kan kränka en annan, de har jag aldrig varit med om, och en vuxen desutom.
Det var en helt vanlig skola dag, och jag hade på mig vanliga kläder, baggy jeans och en tröja, och då
kläcker hon ur sig att jag ser ut som en trach, (slampa) sen säger hon att hon inte menade den översättningen
utan den andra som är en luffare. Men de tror jag inte på, för vid ett annat tillfälle tidigare så sa hon rakt
ut att jag ser ut som en slampa, så ! och detta har tagit hårt på mig, de lixom äter mig innifrån, men jag
försöker att arbeta mot de varje dag, men de är tufft. Jag måste alltid tänka på vad jag har på mig, för att inte
se så slampig ut. Men vad ska man göra, de finns inte så mycket annat än att försöka arbeta bort de,
men de är svårt, jag klarar de inte själv. Just därför behöver jag min far,farfar,farmor. släkten och alla mina
vänner. Jag behöver er för att klara av en helt vanlig dag, för de är er jag lever för. Det är ni som får mig att
orka upp varje dag, som får mig att gå igenom en hel dag, men en massa hemska saker, och roliga. Så
vad ni än gör, lämna mig inte, för då lovar jag er, jag lämnar allt, ALLT !