Varför gav jag inte upp förlänge sen?
Förstår inte varför jag har lagt ner så mycket energi på dig överhuvudtaget. Jag har insett nu att jag inte finns i ditt liv längre, så varför ska jag då kämpa att få kontakt med dig. Jag är så otroligt ledsen över att de blivit som de är nu, jag har gråtit nog många tårar för dig. Så många gånger som jag har tänkt på dig, och behövt prata med dig. Men vart har den tiden funnits, har den ens gjort de nångång? Vi ses aldrig mer, vi pratar knappt med varandra, och när vi väl stöter på varandra så blir det mest bara ett litet hej sen inge mer med de. Dina barn vet knappt vem jag är heller. Jag har aldrig velat ha det så här, men de har tyvärr blivit så och jag orkar inte kämpa längre för att de ska kunna bli bra igen. Att stänga ute en människa från ens liv som är släkt, och så nära släkt som vi är. Kunde aldrig tro att de kunde vara sant, men så är de tydligen, sanningen kom ikapp mig tillslut. Men jag kan inte göra så mycket mer nu, jag har gjort mitt och de har inte blivit bättre av de, så de är väl lika bra att ge upp nu och accpetera det som de är. Kan inte begära eller förvänta mig nå mer från din sida, tyvärr. Bollen har varit hos dig nog länge nu, och du har inte velat bolla tillbaka den, och det får jag ta. Men nu orkar jag tyvärr inte slösa nå mer enegri på dig, oss, att de ska bli normalt, som en vanlig sak i vardagen. Visst, du är en del av min familj och det kommer du alltid att vara, det kan jag inte ändra på. Jag kan bara välja mitt egna val nu, och jag väljer att inte ha kontakt nå mer. För detta tar alldeles för mycket på mig, jag klarar inte av det längre. Förlåt, men de är faktiskt så jag känner och det får du acceptera vare sig du vill eller inte. Men tror inte att de hindrar dig precis. Så nu vill jag bara säga att jag önskar dig all lycka i livet med din familj och allt annat, och hoppas att du får ett bra liv och en bra framtid...
Tjooohoooo!
Hm, ja det är inte lätt att förstå Dig de må jag säga, jag har oxå försökt men inte fått respons från Dig, När jag har försökt närma mig och provat förstå och velat höra vad som tynger Dig då har du krypit undan. Jag är dålig på att hålla kontakt det vet jag, är även mkt dålig på kontakten med övriga familjen, det innebär ju inte att jag skiter i allt. Det blev riktigt fel i sommras vid din examen före det så var det ju rätt så bra. Men du har lätt att rata när det inte blir som du vill, jag förklarde för Dig varför, men fick ingen förståelse för det. Nu är du stora flickan, och kan besöka mig när du vill och kan, jag har det inte så lätt att komma iväg med den stora familj jag har. Åker vi någonstans så blir det ju tillsammans, förutom kortare resor, typ hockey i Gävle eller shopping i Sundsvall då handlar det om 15 mil, inte 70 mil.
Vad är det jag ska göra för att inte bli ratad??????
Du är min dotter och jag älskar Dig, men du måste ju någon gång förstå att det är svårt att vara nära Dig som du vill. Att flytta hit, javisst om det finns jobb och du kan bo i egen lägenhet, det skulle vara hur mysigt som helst och då vet jag att vi skulle hitta varandra mycket lättare.
