LisaCarinaB

Det har varit tufft, alla dessa månader, all dess hat jag har haft inom mig, den ilskan och sorgen jag har gått och bärt på. Jag trodde att jag var starkare än så, men de var jag inte, känslorna tuggade på mig inifrån. Jag trodde att allt var över, att det inte fanns nån chans att det skulle bli bra igen, att allt var hopplöst, precis som en groda utan ben. Jag trodde inte att man kunde känna så mycket på en och samma gång, men jag hade fel. Samtidigt som jag hade så älskade jag, samtidigt som jag var arg så var jag ledsen. Vissa stunder visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom en dag till, hur jag skulle leva mitt liv. För allt jag kunde tänka var på det som gjorde mig så besviken. Att någonting kunde såra mig så mycket under alla år. Med tanke på hur bra allt var förut, så kom den dagen då allt de bara rasade framflr ögonen på mig, och jag kände mig så hopplös just då. Jag kände att, jag kan inte göra så mycket mer nu, än vad som redan är gjort. Jag ville inte vakna upp nästa dag och inse att det var sant, helst ville jag bara ligga kvar i sängen och hoppas på att allt bara var en dröm. Dom orden, dom gjorde verkligen ont då, och jag trodde att jag kunde leva med det, som man brukar säga "live with it"...

Men jag kunde inte, varje dag blev bara värre, jag blev argare och argare, men samtidigt mer sårbar. Att veta att mitt liv skulle fortsätta så, var inte det liv jag hade planerat att leva. Att såra eller bli sårad av något man älskar, något man håller kärt, är inte så lätt att leva med, och inte om man väljer två skilda vägar ovh skiljas som ovänner. Allt jag kände den dagen är nog helt okej, kändes det just då, men idag känns det inte alls på samma sätt, idag ångrar jag det mesta och önska att jag hade gjort annorlunda.

Jag trodde aldrig att det skulle bli bra igen, jag trodde att nu är det gjort och så här kommer det att förbli. jag raderade allt som hade med dig att göra, förutom minnena, för de är något jag kommer bära med mig resten av mitt liv, vare sig jag vill eller inte. Men jag hade fel, under 1 timme så var de som om att vände, allt det hemska och onda blev bra igen. Ilskan är borta, hatet är borta, men jag vet inte riktigt om sorgen är borta. Eller jag kanske är mer besviken på det. Att jag levt med det ett bra tag, och det tog verkligen hårt på mig. Jag kände att bitar inom mig likxom rasade, bitar jag inte trodde kunde rasa, hoppet om att det skulle bli bra någon gång försvann då. Men det enda som betyder någonting nu är, att jag kommer alltid att älska, jag kommer alltid att se saker på ett annat håll, jag kommer alltid förstå att allt är inte alltid så bra som man trodde att det var. Man kommer alltid vara en del av någons liv, vare sig man vill eller inte, för minnena finns alltid där, och jag vill behålla dom, oavsett vad som händer i mitt liv, för det är ingenting man kan göra om i livet, även om man önskade ibland att man kunde spola tillbaka tiden och göra saker annorlunda. Men det vill jag inte heller göra, för jag har lärt mig av mina misstag, jag har lärt mig av dom bra sakerna jag har gjort i mitt liv. Jag lärmig varje dag och tar nytta av det. För det är så jag vill leva mitt liv och det är de som betyder någonting.