En dag ska jag också lyckas,
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om jag ska vara helt ärlig. Just nu så känner jag mig så tom i hela huvudet, kroppen känns tung och livsglädjen, ja vart är den på väg egentligen? Börjar jag komma in i samma spår igen, nu när det är höst och de börjar bli mörkt. Alltid samma varje höst, då kommer tankarna tillbaka. Vad har jag att leva för, vad är mitt liv menat till egentligen? Ska man alltid behöva få dom här tankarna? Jag som trodde att jag hade hunnit springa ifrån dom, men nä, inte det. Dom kom ikapp mig iallafall. Det tyngst är att försöka bearbeta bort dom, fast man tror att man har lyckats så kommer dom tillbaka, dom passar på så fort man är ensam och svagast. Då man är som mest rädd för att ta sig uppåt.
Jag känner inte igen mig själv längre, blir typ sur för de minsta lilla, sover jätte dåligt, så när jag vaknar är typ hela min dag förstörd. Hade så gärna bara velat slänga täcket över mig och ligga kvar där hela dagen. Tänk om de vore så enkelt va?
Kommentarer
Trackback