LisaCarinaB

Förstår inte varför jag har lagt ner så mycket energi på dig överhuvudtaget. Jag har insett nu att jag inte finns i ditt liv längre, så varför ska jag då kämpa att få kontakt med dig. Jag är så otroligt ledsen över att de blivit som de är nu, jag har gråtit nog många tårar för dig. Så många gånger som jag har tänkt på dig, och behövt prata med dig. Men vart har den tiden funnits, har den ens gjort de nångång? Vi ses aldrig mer, vi pratar knappt med varandra, och när vi väl stöter på varandra så blir det mest bara ett litet hej sen inge mer med de. Dina barn vet knappt vem jag är heller. Jag har aldrig velat ha det så här, men de har tyvärr blivit så och jag orkar inte kämpa längre för att de ska kunna bli bra igen. Att stänga ute en människa från ens liv som är släkt, och så nära släkt som vi är. Kunde aldrig tro att de kunde vara sant, men så är de tydligen, sanningen kom ikapp mig tillslut. Men jag kan inte göra så mycket mer nu, jag har gjort mitt och de har inte blivit bättre av de, så de är väl lika bra att ge upp nu och accpetera det som de är. Kan inte begära eller förvänta mig nå mer från din sida, tyvärr. Bollen har varit hos dig nog länge nu, och du har inte velat bolla tillbaka den, och det får jag ta. Men nu orkar jag tyvärr inte slösa nå mer enegri på dig, oss, att de ska bli normalt, som en vanlig sak i vardagen. Visst, du är en del av min familj och det kommer du alltid att vara, det kan jag inte ändra på. Jag kan bara välja mitt egna val nu, och jag väljer att inte ha kontakt nå mer. För detta tar alldeles för mycket på mig, jag klarar inte av det längre. Förlåt, men de är faktiskt så jag känner och det får du acceptera vare sig du vill eller inte. Men tror inte att de hindrar dig precis. Så nu vill jag bara säga att jag önskar dig all lycka i livet med din familj och allt annat, och hoppas att du får ett bra liv och en bra framtid...

Utan dig är jag inget,
du är den som får mig att känna vinden.
Skulle inte klara mig utan dig,
mitt liv är uppbyggt av den kärlek du ger mig.
Du ger mig luft, du får mig andas.
Du är den som får mig på jorden stanna ♥

Det finns stunder
när jag har varit tvungen att berätta
för någon om min rädsla,
stunder när jag velat dela med mig
av en hemlighet och stunder när jag
har velat dela min glädje över något
jag har presterat.
Och detta är stunder då
bara min vän duger.

Denna kväll spenderades med tjejorna, vi drog på oss vinterkläder och drog ut i snön. Vi gjorde att möjligt, men fastnade på arons i babypoolen, sedan vidare till snötåget som skulle ta oss ut i vida världen. Åh Hanna så klart hittade hon ju ett tak som vi åkte ner för, och sen började vi åka på alla golfbarnor. De ena ledde till de andra så vi beslöt oss för att gå på dagiset och åka i kanan =) Sen efter nästan 2 timmar så bestämde vi oss för att gå hem (Y) Så har varit en riktigt trevlig kväll (: Nu ska jag bara spela lite sen ska jag sova så jag tar mig upp i morron, eller rättare sagt senare idag, så jag klarar av att dansa (Y)

Nä, nu ger jag upp. Nu skiter jag i de här. Jag är så sjukt less nu, jag har försökt så många gånger, men vad har jag egentligen fått tillbaka? Ni fanns där ett tag, tills jag fyllde typ 9. Sen har allt bara blivit värre, dagarna passerade och blev till år. Man hinner inte alltid med tiden, den går rätt fort. Men jag har verkligen hunnit sakna, hunnit tänka, tankarna har åkt runt. Men jag förstår inte, vart är de allt har gått fel, vad var de som gjorde att de blev så här? Jag kan ju inte prata för er, men jag vet inte vad jag känner längre. Ni har gjort mig arg, ni har gjort mig ledsen och glad, men nu vet jag inte alls vad ni gör mig. Kanske mest besviken? Och jag förstår inte, de är alltid jag som ska komma, alltid jag som ska höra av mig. Kan ni inte bjuda nå själv, och fråga? Eller är de svårt? Jag förstår inte, ni är en del av mig men vi känner knapp varann. Halva mig har som försvunnit. Det gör så ont att tänka på de, att veta att de är så här. För egentligen fattar jag ingenting av detta, allt har gått så fort. Jag vet inte, vill ni ens försöka, vill ni ens lära känna mig, vill ni ens ha mig i era liv? Jag vet ju inte de eftersom ni inte säger nå...Jag får ju aldrig veta nått heller, om jag inte läser bloggar, eller så får jag reda på de så där typ nån månad efteråt. Detta är inte ens kul, ser ni inte att jag lider av detta. Känns som om jag har blivit straffad för nåt som inte ens var mitt val. Hade det gått så att jag hade fått välja så hade jag nog valt annorlunda, hade inte valt detta liv. Hade valt ett liv där alla visar att dom verkligen bryr sig om sina nära och kära. För så är de ju inte i detta liv. Men vad kan jag göra nu, inte ett skit, de är som de har blivit och de är väl bara att acceptera det. För om man ska ha en bra kontakt så måste man kämpa från båda hållen, inte bara ena!! Jag tänker på er nästan varje dag, men kanske ska jag sluta med de, för de hjälper ju inte nånstans, de blir inte bättre bara för att jag gör de. Sista minnet jag har från vissa av er, de är två gossedjur vita katter med glas ansikte. Och ett kort när du står i mitt rum bredvid min taklampa med en grön tröja. Och ett gult sängkläds plagg med Nalle Puh av han som jag inte sett på 4 år nu, och innan de så var de sen jag var 8. Men livet är som ett kortspel och jag drog väl fel kort,

en joker, som i vissa spel betyder allt och i andra som man kastar undan och tar fram som resäv när de saknas ett annat kort. Livet är inte alltid rättvist, men jag trodde att de var mer rättvist än så här iallafall. Jag har behövt er i mitt liv, i dom svåra stunderna. Ni har sagt att jag kan komma till er, prata med er. Men var de verkligen så? Nej jag tror inte de, ni kanske bara sa så för att de skulle kännas bättre. De gjorde de då, men nu har jag lärt mig, jag har lärt mig mycket genom detta. Att man inte alltid kan lita på vad folk säger, inte ens dom som står en nära. Det är ju hemskt, jag har alltid velat lita på er, men nu vet jag inte längre. Vet inte alls vad jag ska göra, men de går väl inte att göra så mycket åt saken nu, åt situationen. För detta är nånting som har varit i flera år. Vi är ju dom vi är, och vi får accpetara det, men vad hindrar de från att ta kontakt och ta chansen att lära känna varann, kunna umgås. Men ni kanske inte vill de, så de kanske är bäst att ni går eran väg och jag går min, och gör de bästa av allt? Jag har ju klarat mig hittils så varför skulle jag inte fortsätta att klara mig utan er? Men ni har varandra och de är ju bra, för ni verkar ju inte behöva mig, för vad gör jag för skillnad i era liv egentligen? Ingenting.

Jag önska bara att tiden gick att vrida tillbaka och ändra på de mesta, så hade de kanske blivit annorlunda. Men nu vet jag hur jag ska göra den dagen jag får barn. Det kommer inte bli så här, för det har jag insett att de är ett hemskt liv, ett hemskt val av dom andra.
Ajja, ni får ha det så bra som möjligt och önskar er all lycka i framtiden!!